Hur är det egentligen att jobba som au pair? Att åka till ett främmande land och bo hos en familj? Det är frågor jag ställde mig själv för ett antal månader sedan. Frågor jag nu kan besvara. Att jobba som au pair är speciellt, det är en stor förändring. Samtidigt som man får upptäcka en ny stad och träffa nya människor får man inte minst flytta in och jobba hos en familj, som till en början i stort sett är främlingar. Man har ett ansvar över sig själv, ett hushåll och familjens barn. Jag kommer ihåg dagen när Marie, grundaren till Swedish connection, la upp en drös av jobbansökningar inför hösten. Bland alla dessa dokument skulle man slutligen finna en enda familj, familjen man skulle jobba och bo hos ett år framöver. Tanken var överväldigande. Funderingarna var många. Kommer jag hamna hos en bra familj? Kommer jag trivas och känna mig välkommen? Är min ansökan tillräcklig? Fångar den intresse? Huvudet bestod av frågetecken. Det här var helt nytt, att läsa om främmande människor, vad de jobbar med, vilka intressen de olika familjmedlemmarna har och vad de förväntar sig av sin blivande au pair. Så en dag får jag plötsligt ett mejl av Marie om en familj hon skulle tro passar mig. Efter några mejl med mamman i familjen bestämde vi oss för en intervju via Skype. Det var under påskhelgen och jag satt redo vid datorn och inväntade samtalet. Vad jag inte visste var att jag inom några minuter skulle möta min blivande värdfamilj. Inom några minuter skulle jag möta tre människor som jag idag delar min vardag med. När jag föjaktligen fick jobberbjudandet i april kände jag att det här kommer bli bra. Mötet med familjen, samtal med deras tidigare au pair och magkänslan - allt pekade på att det här kommer bli bra. Den 31 augusti välkomnade de mig med öppna armar och fick mig direkt att känna mig som hemma. Det är otroligt skönt och inte minst tacksamt att trivas så bra som jag gör, för man vet egentligen inte vad det innebär förrens man är på plats. Frågor och funderingar har man klart fortfarande men den stora frågan om man kommer trivas, den är besvarad. 
"Det är rätt overkligt ändå, att man faktiskt bor i London, men så häftigt." Det var vad jag och Johanna bland annat konstaterade idag. Precis som så många andra åkte även hon på en förkylning och vad är då inte bättre än choklad? På vägen hem från affären stannade jag till med lite godsaker i väskan. Med tre gators avstånd från varandra är det smidigt och ta en kaffe innan eftermiddagspasset tar vid. Komiskt nog tänkte vi samma sak när jag plingade på: det är brevbäraren. Vad jag har lärt mig under de senaste veckorna är bl.a. att brevbäraren sällan ger upp, han plingar till någon öppnar. Jag hade på känn att hon inte skulle öppna, för tro mig, man vill vinna striden mot brevbäraren när man ligger nerbäddad. Lyckligtvis sänkte hon stridsyxan och fick sig en överraskning. Över en kopp kaffe pratade vi sedan om allt och ingenting. Om våra jobb, hur det är och ha flyttat, våra olika liv i Tyskland och Sverige, vad vi hoppas på och fortsättningsvis se/göra i London o.s.v. Man lär sig mycket av varandra, dels de jobberfarenheter vi hittills plockat på oss men framförallt om våra olika livsstilar. Att vara 19 år i Smålandsstenar och 19 år i Frankfurt har minst sagt sina olikheter men även likheter. Med liknande mål och förutsättningar tog vi oss trots allt till samma land, samma stad och t.o.m samma stadsdel!

Ännu en gång är det måndag, en ny vecka med nya möjligheter och mål. Förra veckans mål var och bli frisk, något som jag känner att jag i stort sett är! Efter provresultaten vet jag säkert, så för säkerhets skull ligger jag lågt ett tag till. Så vad är målet för denna vecka? Det är en fråga jag gått och ställt mig idag. Innan flytten nämnde jag en Bucket list - en lista med platser jag ska besöka/saker jag ska göra under mitt år i London. Igår var det en månad sedan jag landade på brittisk mark, helt otroligt vad tiden går! Under dessa fyra veckor har jag sett en bråkdel av denna stora stad, vilket resulterar i att man i stort sett ser något nytt hela tiden. I fredags upptäcke vi mer av sydvästra London när jag, Johanna, Emma och Hanna spenderade kvällen i Clapham Common. I lördags mättade vi våra magar på Wagamama i Putney och under söndagen besökte jag och Emma bl.a. Big Ben och på avstånd London Eye! Man ser alltså så otroligt mycket hela tiden vilket resulterar i att jag låter min Bucket list ske av sig självt. Det jag ser, det ser jag och det jag vill besöka dit åker jag! En månad i London innebär även att halva tiden har gått tills mina kära föräldrar kommer och hälsar på. Tanken fick mig och bestämma mig för veckans mål, nämligen att ordna biljetter till en musikal eller teater helgen de anländer! 




Söndagkväll i Kew med Emma och Malin!