En av flera egenskaper som jag älskar hos mina föräldrar är deras nyfikenhet. Att vilja upptäcka, komma med idéer, försöka lokalisera vart i staden vi är, ha orken att shoppa på Londons största Primark 18:00 efter en aktiv dag (kan tilläggas att jag var den som satte mig på golvet medan de shoppade loss), att fortsätta gå fast våra kroppar är trötta med tanken: "vi måste hinna se det också!" och inte minst att försöka få platsen längst fram i dubbeldäckaren - varenda gång. Att åka buss var sedan förra besöket en klar favorit och jag håller med - man får ju se otroligt mycket. Efter Notting Hill tyckte min mamma att det var dags att se staden från ovan. Vi åkte mot nästa destination som sedan starten av detta år har varit en punkt på min lista: London Eye. 
Längst fram i bussen med nästa äventyr i sikt.

London Eye är en populär attraktion och ett klassiskt kännetecken för London, placerad i Westminister. Med sina rymliga kupoler visar det helt enkelt staden från ovan. Det var inte förrens denna dag som jag äntligen åkte upp. Min far, som är lite (mycket) av en mes för höjder väntade snällt på fast mark medan jag och mor tog den snabba kön och steg förväntansfullt in. 




Tjusningen med London Eye är dels dess centrala placering och utsikt över populära områden, men även att man under 15 minuter snurrar ett långsamt varv i "ögat" med olika höjdskillnader och intryck från alla håll och kanter. 

Det är lätt att glömma bort hur stor denna stad faktiskt är när man rör sig som vanligt på fast mark. Att glömma bort hur mycket man kostant har runt omkring sig, hur mycket man fortfarande inte har sett och hur mycket man möjligtvis aldrig kommer att se. Det är som en kvinna nämnde under flyget hem över jul, när vi cirkulerade över staden och menade på hur stort det faktiskt är. "När man tänker på det så är London snarare ett land än en stad." Med dess alla områden, stadsdelar och tiden det faktiskt tar att transportera sig runt, så ja, har hon kanske en poäng. Men å andra sidan, när kära Smålandsstenar är vad man har i bagaget kan man knappast tycka annat! 

Kommentera

Publiceras ej