Den tredje september förra året ringde jag på dörrklockan vid hus nummer 33. Det var min tredje dag i London, allt var nytt, främmande och ett enda hav av frågetecken. Men jag var inte ensam om att känna så. Dörrklockan på hus nummer 33 skulle jag snart komma att ringa minst en gång i veckan, 10 månader därefter. Dörren öppnades av en tjej, vars stora leende och smittande skratt, jag med glädje skulle komma att besvara minst en gång i veckan 10 månader därefter. Den tredje september förra året träffade jag Johanna, dagen vi möttes som främlingar från helt skilda världar och snart kom att bli goda vänner som tillsammans upplevde London och au pair-livet ihop. Under 10 månader har vi lärt känna varandra väl, våra bättre som våra sämre sidor. Våra styrkor och våra svagheter. Övervägande egenskaper man ska känna till men somliga inte som tyder på att vi nästan spenderat för mycket tid ihop. Ofantligt med galna påhitt, konversationer som sträcker sig långt från där de började, bussresor längst fram i dubbeldäckaren, kaffekoppar vi hällt i oss i stress endast för koffeinet, yogalektionerna som gjort oss bundis med instruktören som med sin härliga personlighet fått oss att fortsätta gå, alla stämplar på Café Nero som vi samlat och ibland adderat för att ge den andra en gratis kaffe, när vi på olika platser blivit tillsagda då munnarna gått i ett och decibellen överskridit vad som anses normalt. Och självklart alla stunder av skratt, vad vi skrattar. Ett år som jag fått uppleva med en tjej vars karaktär gör en dålig dag till en bra dag. En glädjespridare som ger en rejäl "Johanna-kram" i alla lägen. En omtänksamhet som är obeskrivlig. Som funnits tre gator bort varje dag i 10 månader. Imorgon tar vårat äventyr slut. Vår galna tyska åker hem och i ett hav av blandade känslor så är det glädjen som är störst. Glädjen i att få säga på återseende till en så unik och fantastisk medmänniska och vän. Tjusningen med att åka som au pair är ju att det en dag tar slut, ord min kloka vän Malin sa en dag. Vi kommer alltid att ha detta år med oss, anledningen till att vi alla träffades. Att åka som au pair gör stor skillnad såväl för året vi är här som de kommande efter. Den tredje september förra året ringde jag på dörrklockan till hus nummer 33 och det var ett av de absolut bästa beslut jag någonsin gjort. 



1 kommentarer

Malin

22 Jun 2015 23:48

Det här inlägget får smilbanden att gå av på grund av för hög belastning!! Underbart väl skrivet!

Svar: Varma tack kära du! Vi ses imorgon!
Lisa Öggesjö

Kommentera

Publiceras ej